Är det nu det börjar vända?
Är det på allvar att det börjar ge med sig?
Efter resan till min morbror som har samma otäcka jävla sjukdom som min mor hade så har jag hittat ett lugn. Behövde jag se sjukdomen på nära håll för att förstå? Eller var det journalerna från min mor som fick mig att förstå allt min far gjorde? Eller är det faktumet att jag i veckan som kommer skall få reda på när jag ska vara talare på anhörigförenings dag 2015.
Jag har börjat känna att det är helt okej att storasyster vill kramas, det är helt okej när hon söker min närhet och trygghet. Det är helt okej. Det är helt okej för jag ÄR hennes mamma. Hennes Mor. Hennes. Vi ska alltid vara tillsammans mamma. Det var orden jag fick till mig i veckan. Och för första gången så tänkte jag. Ja det ska vi min skatt. Jag börjar bli tacksam för allt hon säger och gör. För allt hon visar mig. För allt hon lär mig. I veckan som var har vi varit på BUP. Första gången gick vi därifrån båda två med ett leende. Vi hade faktiskt kul. På lvällen när hon skulle berätta vad som varit bäst så var det just att mamma lekte med mig och skrattade. Min fina dotter. Hon blev glad av att leka med mig. Jag skriver ner det här. Bara för att påminna mig om det senare.
Äntligen är vi påväg. Påväg fram. Ihop. Hon och jag.
förlossningsdeppression,
Kommentera