Det är få gånger som jag skäms och blir arg över att jag har misslyckats så med mitt liv. Jag tänkte inte i min vildaste fantasi att jag skulle vara sjukskriven två år i rad för stress/depression och nu förlossningsdepression. Jag önskade att jag hade ett jobb att gå till. Jag önskade att jag hade min egna inkomst. Jag önskade att jag var kvitt depressionen. Jag blir ledsen för min mams skull. Det var inte riktigt såhär han tänkte sig tror jag. Jag får dåligt samvete att vår familj hänger på hans axlar. Jag får dåligt samvete över att jag inte bär en del av tyngden.

Idag är en sådan dag jag bara önskade någon bytte plats med mitt liv.
Jag hoppas att jag inte stör nu när du rullar runt i magen på mig. Men du är lite otäck. När din storasyster låg i magen så klappade jag, pratade jag och så sjöng jag för henne. Framförallt så spelade jag bra musik för henne. Jag minns att jag njöt av varje sekund som tog mig närmare förlossningen.

Du däremot, du är efterlängtad, men du skrämmer mig. Jag vet inte vart du kommer att ta mig. Jag vet inte riktigt hur jag känner för dig, mer än rädsla.

Jag är riktigt rädd att jag redan nu har börjat distansera mig från dig utan att veta om det.
Jag måste tyvärr tänka på att det faktiskt inte är så farligt. Du kommer att få världens bästa storasyster. Världens bästa pappa och så får du mig. En trasig mamma som gör sitt bästa.
Har varit hos barnmorskan idag för kontroll.

Alla värden var bra, bara gått upp 3kg så det var överkomligt. Hjärtat slog så fint så trots att vårt Liv gömde sig!

Uttryckte min oro för lillasyster. Jag är orolig att jag ska få moderskänslor för henne och därmed skjuta bort storasyster. Samtidigt är jag livrädd för att jag ska få samma start som med storasyster. Det är hopplöst. Så idag har jag varit jätte ledsen, ni vet sådär ledsen in på bara skinnet. Hela kroppen har sagt ifrån, sammandragningar, hjärtklappning och extremt trött! Så kag ska få gå på extra samtal!

Nu blir det sängen. Natti!