Ja idag har jag haft båda mina flickor hemma. Stundtals har det gått bra och stundtals har jag bara velat ringa efter min make. Han har varit efterlängtad. Det var inte så kul att få höra en kvart innan han slutade att han skulle stanna kvar på jobbet en stund och han inte slutar vid två. Detta ringer han inte och talat om utan det får jag reda på för att jag ringer efter honom.

Han har inte en endaste gång ringt och hört hur det har gått för mig. Jag känner mig så jädra sviken och lämnad. Jag trodde åtminstone att han kunde höra av sig och fråga hur det känns, hur det går eller bara ringa och säga att jag är duktig.
Men nä. Han kommer hem halv fyra och bara skrattar åt att jag ville ha hört honom fråga hur det har gått. Jag hade behövt hans pepp idag och han är totalt oförstående för det.

Asch skjut mig.
Åh vad jag fullkomligt älskar denna lilla tös. Jag kan ligga timmar och studera henne, inspektera och pussa henne. Hon ger mig ett fantastiskt lugn, en känsla av att jag faktiskt har gjort något bra, en känsla av att jag kan bli bättre. Jag njuter av varje andetag jag hör att hon tar, lyckan bara bubblar inom mig. Min älskade fina lilla flicka.

Och så kommer mitt dåliga samvete. Varför känns det inte såhär med storasyster? Varför kan jag inte få njuta av henne också? Varför börjar mitt hjärta rusa och mitt tålamod tryta när jag ser på henne. Är det för att hon speglar mig? Varför blev det så fel mellan oss? Det är en sådan sorg hos mig, jag vill verkligen kunna njuta med storasyster, jag vill innerligt gosa med henne för att få det till att bli bättre. Men jag möts av orden Bort, vill inte, nej.

Lillasyster är två veckor imorgon och storasyster älskar verkligen henne. Hon vill pussas, kramas och gosa. Men så frågar jag om en puss och möts av slag efter slag. Det skär i mitt hjärta. Jag vill verkligen försöka att bli en kärleksfull mamma till storasyster, utan dåligt samvete. Men hur gör jag??
Stundtals går det hur bra som helst med storasyster. Idag är en sådan dag allt går fel. Från det att vi gick upp fram tills nu. Mitt tålamod tryter för jag är stressad, hon gör allt hon inte får och jag blir bara ledsen och frustrerad. Jag vet att hon inte gör det med vilje. Men ibland känns det bara för mycket och tårarna ligger och gror bakom ögonlocken. Så som jag önskar att jag kände lika starkt för storasyster som jag gör för lillasyster. Att jag inte skulle ta åt mig mer än kärlek.

Kan det vara så att storasyster testar extra mycket nu när lillasyster är här? Varför testar hon bara mig? Skuldkänslorna hos mig växer och jag ser inte med glädje fram emot tisdag, när maken börjar jobba igen.

Jag får glädjas åt att jag har kunnat natta storasyster utan gråt och gnäll två kvällar, men framförallt utan att få panikångest och utan att bryta ihop.