December sprang iväg. Helt plötsligt var det dags att packa väskorna och bege sig iväg till min mamma och min mans famiöj för julfirande. Jag såg fram emot detta. Jätte mycket.

Men på söndagen när jag kom fram till min mamma, jag hade hämtat min far på vägen, för att fira lilljulafton fick jag en konstig känsla. En känsla som jag inte haft sedan julen 2002. En känsla om att allt inte är som det skall. Jag försökte släppa tanken och bara njuta. Jag sade till och med att det var första julen på 12 år som vi firade ihop. Jag njöt. Barnen hade kul, jag hade kul, mina föräldrar hade kul.

På måndagen åkte min far vidare till min bror med familj. Min mamma skulle bara jobba lite för att sedan komma hem vid lunch. Hon ringde och påtalade att hon inte kunde komma förrän senare, men att vi ändå skulle handla som bestämt. Hon kommer hem strax innan fem. Nu var bägge barnen trötta och hungriga så jag gav dem mat. Sen började det.

Barnen var jobbiga och besvärliga att ha att göra med, de var i vägen och irriterande enligt min mamma. Enligt mig var allting som vanligt. Lite kaos innan de hunnit äta, men annars lugnt. Det hela blev en väldigt märklig diskussion, varvid min mamma var ledsen till tårar för att hon var tvungen att tänka på hur man säger saker till mig. Att säga att man är trött och gärna handlar själv är en normal sak, men att säga att mina barn  är jobbiga är en annan. 
Min man kom med tåget vid 21 och jag hämtade honom. När vi kom hem rfter 10 min förstog jag vad som varit tokigt sen i söndags. Mamma bar runt på sin handväska från rum till rum. När jag sedan vid 01 på natten var tvungen att natta om minstingen, så var det ett faktum. Hon drack. Hon hade druckit hela tiden. Jag lade lillan i säng igen och skulle ta ett glas vatten. Jag hann knappt öppna skåpet innan jag kände vindoften skölja över mig. Jag har klargjort vid tre tillfällen att om hon dricker när våra barn är hos henne så får hon inte träffa barnen mer. Så nu har jag ett tufft samtal framför mig.

Så nu vet jag hur jag kommer avsluta 2014 som började så bra. Ledsen, besviken, liten, arg, förbannad och jävligt less. Denna ständiga kamp mot alkoholen. Denna ständiga manipulation. Denna negativa kraft. Denna ångest. 


Hej mitt namn är P. Min mamma är aktiv alkoholist. Jag är så jävla less på det. Så trött på det. Du må ha skadat mig med din sjukdom. Men du utsätter inte mina egna barn för detta.
Där sätter jag stopp. Jag för deras talan. Jag gör det för deras bästa. Mormorn till mina barn är en omdömeslös, alkoholdrickande kvinna som är offer för en sjukdom. För 50-11 gången har du förstört min jul.
I fredags var jag äntligen hos min psykiatriker. 
Äntlihen, för det har bara tagit 4 månader att få komma dit. Urk. Att det ska ta så lång tid!
En lång fin remiss skickades. Med anemesen och funderingen kring grundproblematiken.

Efter 1.5 h fick vi avslutat vårt samtal med att jag ska tydligen ha hög prio att få komma till en psykoterapeut IGEN samt att vi ska höja medicinerna. Jahapp. Mådde jag inte bättre? Var det inte på väg åt rätt håll??


Och så kommer de där dagarna som jag är på väg bort från.
Ni vet de där dagarna då all ångest ligger och bubblar under skinnet. När paniken bara vill slita loss mitt skinn och skrika rakt ut.
De där dagarna jag önskar att allt var bra. 
Att jag aldrig hade behövt ta denna omväg.
Omvägen med avståndet.

Jag tror ångesten ligger uppe vid ytan för att jag ska träffa psykiatrikern på fredag.
En kvinnlig dessutom. 
Jag hatar kvinnliga läkare. 
Dock enbart när det gäller min förlossningsdeppression. Annars är de bra.
Men i denna fråga ger de mig ett större ångestpåslag. Ett "major" påslag. 
Fröken duktig kommer fram hos mig. 
Hon är ju läkare, hon har säkert barn, hon vet hur det är att vara mamma. Hon tycker säkert jag är frisk nu. 

Jag vill att det ska vara fredag nu. Så den där ångesten kan gå och lägga sig och sluta ploppa upp.