Nyårsafton grät jag. Hela morgonen, hela kvällen, hela natten och vid tolvslaget.
Jag grät av lättnad, av sorg, av ilska, av glädje, av uppgivenhet och av skam.
Lättnaden av att 2015 var över. Lättnaden av att jag andas, fortfarande finns. Lättnaden över att min man står stark bredvid mig. Han finns fortfarande här. Vi fick fira vår femåriga bröllopsdag. I våras trodde jag helt ärligt att vi inte skulle överleva denna krisen. Jag trodde att han villa gå sin egen väg pga allt jag gjort eller snarare inte gjort.
Sorgen över att 2015 inte blev som vi hade hoppats på. Att jag inte var stark och började jobba, sorg över att jag misslyckats ännu en gång. Sorgen över att inte kunna närvara på två viktiga begravningar.
Ilska över att 2015 lärde mig tydligt vilka som är viktiga för mig. Ilska över ord som sagts och inte sagts. Ord som någon tagit tillbaka, men som sitter så djupt i mitt hjärta. Ilska över medmänniskor. Största ilskan ligger ändå hos mig själv. För allt jag har orsakat.
Glädjen över att finnas. Vara. Känna mig bättre.
Uppgivenhet över att vi m.å.s.t.e hitta ett boende. Ett boende som är långvarigt. Jag vill inte flytta mina barn 50-11 gånger. Just nu känns det som det aldrig kommer hända. Den nomad som jag är. Suck.
Skammen behöver jag väl knappast nämna. Allt mitt dåliga samvete. Samvete över hur jag har betett mig, hur jag har mått, hur jag mår, att inte våga säga hur det ligger till oavsett vem det är jag pratar med. Skammen om att behöva be om hjälp. Dåliga samvetet över hur jag kan gapa på ungarna för att jag har ångest. Ångest över livet, över allt.
Jag försöker se positivt på 2016, men det är så svårt. Jag är så less. Jag är rädd för misslyckas, rädd för att förlora. Alla säger, nytt år, nya dagar att fylla, nya tomma sidor. Jag ser bara all hopplöshet, allt jobb, allt slit. Jag hoppas jag får utdelning för det.
Kommentera