Att andas lätt när jag är med Storasyster, att kunna lägga armarna om henne och känna glädje är underbart. 
Känna in henne. Se henne.
Jag försöker fortfarande förlika mig med att hon är samma barn som låg i magen. Jag försöker hitta de känslorna jag hade när jag längtade efter henne. 
 
Något som har fått mig ur min tankevurpa är följande.
 
Storasyster är just nu väldigt krävande och kvävande i mina ögon. Men sen slog det mig.
HON söker min famn! HON söker min närhet, mitt sällskap, mig. Hon vill ha mig.
Hon känner att det finns en mindre mur att ta sig över, sakta hjälps vi åt att riva muren mellan oss. Det är okej att jag känner mig kvävd, för hon vill ha mig. Jag försöker trycka undan känslan att "jaså, nu duger det?" "Inte pappa som bara duger nu."
 
Hon vill ha mig, för hon vill ha sin mamma!
Det är bra märkligt hur jag kan känna mig fast.
Fast i att må dåligt, fast i det förflutna.
Just nu känns det som om min kropp minns hur jag mådde för ett år sedan. Min kropp har så mycket ångest, spänningar och stress i sig.
 
Axlarna är uppe vid öronen, lederna värker förhela min kropps sätt att hantera med ångesten är att lägga sig ner och spela död. 
Det är vad jag gör just nu. Samlar kraft och ork till helgen och däremellan spelar jag död när jag är själv. Kroppen orkar inte ens fly längre, den bara stänger av.
 
Jag är på tok fr trött egentligen, men jag återkommer till det imorgon. 
 
Nu sova och vakna utvilad!
 
(Som om den chansen finns)
Att sitta att läsa Äitis ord i boken gör ont.
Ont för att jag saknar henne som Äiti.
Ont för att jag saknar henne som Mummu. 
 
Dåtiden kommer ofta ikapp, flåsar mig i nacken, på samma sätt som ångesten gör.
Saker jag vill vara med om, känna, veta.
 
Någon frågade om jag var rädd för döden.
Jag är inte rädd för döden. Jag vet att jag en dag dör. Jag är oerhört bekant med döden. Jag vet att jag träffar alla sen. Det betyder inte att jag inte blir ledsen när någon dör, men jag räds inte för att dö själv. Jag vet att mina barn klarar sig med sin pappa, med min familj runt dom. Jag vet att min man klarar vardagen utan mig. Den blir inte lika rolig, varm ellerrleksfull till en början, men det kommer den bli. Han kommer gå vidare en dag, inte genom att glömma, utan genom att leva.
 
Våra barn är redan nu medvetna om döden. Storasysters förskolelärare dog för fyra veckor sedan. Idag har storasyster varit knäckt. Saknat sin lärare, saknat sin Mummu och jag måste kämpa med att inte fastna i det själv. Sära på hennes sorg och min sorg, oerhört svårt. 
 
Snart skall jag börja läsa Äitis bok för Storasyster. Berätta om mig, berätta om varför jag ibland är en pöl, berätta om varför jag ibland skriker helt i onödan. 
Varför mitt då flåsar mig i nacken.