Idag brast det för mig.
Allt jag har begärt är två lugna morgnar, har jag fått det? Nej! Igår fick jag ligga i säng till elva, och minst en gång i timmen kommer dottern in skrikande mamma. Men då var det ändå överkomligt för jag visste att jag skulle få egen vuxentid med maken. Idag, idag har varit katastrof. Jag är så arg, förbannad och framförallt ledsen på maken. I två veckors tid har jag inte gjort annat än att serva, fixa, dona. Klockan åtta var jag redan uppe med dottern, sedan klockan nio och när jag sade att nu så får väl jag gå upp då går han motvilligt upp ur sängen. Sätter på tv:n och låter dottern göra precis vad hon vill. Så där låg jag klarvaken och trött i min säng hörandes på gnäll, skäll och lek. Klockan tolv kommer dom in och säger nu får mamma gå upp för vi är hungriga, inte en smörgås har jag fått äta ens. Utan jag fick ställa mig och laga mat åt dottern som var vrålhungrig, disken stod kvar som jag lämnade den igår och hunden har inte varit ute. Maken har inte gjort ett skit idag och det verkar han inte göra resten av sin semester. För han går ju upp klockan 5 när han jobbar. Ja men fint, låt mig bli tvåbarbsmor på egenhand.
Sicket kaos det har varit sedan jag bröt ihop inför mamma & far. Helt galet.

Något bra som har varit med detta är att jag ställde ex antal frågor till far min om min mor. Jag fick ett mejlsvar jag uppskattar, men känner även att det är ett väldigt anklagande och beskyllande mejl. Det innehöll bland annat fraser som att jag är kall och hård, att han undrar vad han har gjort fel.

Jag har återigen läst igenom det och även diskuterat det med min psykolog idag. Jag blir fruktansvärt ledsen att jag omedelbart känner att jag måste gå i försvar för mitt beteende som barn, som min far tar upp. Hur jag har kunnat skrika/säga till mamma att hon inte är min riktiga mor och att min mor är död. Något mim far tycker är obegripligt och oförskämt. Jag minns flera sådana situationer själv och det har ofta blivit en diskussion av det istället för att jag har blivit tröstad och förstådd som barn.

Jag får känslan av precis som i alla andra år, att min sorg inte är aktuell eller relevant. Att jag borde känna tacksamhet och inte leva i det förgångna. Jag blir riktigt riktigt ledsen över att höra hur jag upplevs som kall och hård mot min omgivning, men samtidigt behandlar jag människor i "kris" på samma vis som min far har lärt mig. Praktiskt och konstruktivt. Helt känslokallt. Jag gör så med dottern, maken och alla andra. Slår storasyster sig så är det upp igen. Är hon ledsen för hon inte får som hon vill så förklarar jag varför hon inte får. Jag erkänner inte ledsenheten alls hos henne. Jag gör så som jag har lärt mig. Och detta kalla vis har jag lärt mig från min far. Sen spelar det självklart in att jag inte har anknytningen till min flicka så som jag borde.

Mycket tårar har kommit under dessa dagars blogguppehåll, jag har varit dränerad på känslor, på ork och på energi.