Stundtals så glömmer jag allt.
Stundtals tror jag att jag har semester.
Stundtals så tänker jag att inget hänt.
Stundtals vill jag bara glömma.

Men så kommer det dagar.
Dagar där jag bara vill försvinna igen.
Dagar då jag vill slippa alla tankar. 
Dagar då jag bara vill vara normal.
Som alla andra.

Sen kommer det dagar som fylls av ilska.
Ilska över att vänner inte hör av sig. 
Ilska över att jag, som i.n.t.e mår bra så upprätthålla vänskapsrelationer. 
Personer som är viktiga för mina barn.
Personer som är viktiga för mig.

Det är märkligt. I de stunder ens vänner behövs som mest försvinner de som snabbast och ligger och trycker under en sten.
Jag upphör aldrig att förvånas.

Nu är det dessutom så att min psykolog har 5 veckors semester. Så det så. Sen ska jag tillbaka och då ska vi lägga upp en plan för hösten, utredningar och behandling.


Jag är en tjej med gott självförtroende. Lite för stort ibland. 
Något jag totalt saknar är självkänsla. Jag duger inte och har aldrig gjort. Det är nog därför det gör extra ont när vänner ligger och trycker. 
Det ska jobbas på. Att duga. 

Jag är en bra mamma, men känner mig som en värdelös mamma.
Jag är en bra fru, men känner mig som en värdelös fru.
JAG ÄR EN BRA PERSON, men känner mig totalt värdelös.

Min lilla familj.
Det är för er jag andas;

Kommentera

Publiceras ej