. . . så är det bara att gipsa för att bli bra. Tänk vad enkelt det hade varit!

Gång på gång måste jag förklara mig för nära och kära hur jag mår. Mamma vill träffa min läkare, för hon förstår inte hur jag mår. Är du så sjuk måste du ju få hjälp. Och det är just det jag får.


I Lotta Lindeborgs bok, En mekanisk mamma kan man på sidan 122 läsa:
"Det har visat sig att mammor med svårigheter att knyta sig an till sitt barn ofta har haft en komplicerad relation till sin egen mamma. Brister i anknytningen till de egna föräldrarna gör att anknytnings- och relationsmönstren är bristfälliga. Man minns inte med tankarna, men kroppen minns. Man har erfarenheten i sig som kroppsminnen."

Just det här försöker jag förklara för just mina föräldrar, men jag uppfattas som otacksam, kall och hård. Min mamma anser att det inte har något att göra med att min mor gick bort. "Jag har gjort allt för dig." Ja jo, men det har ju ändå inte med henne att göra.
"Relationsförluster verkar förekomma påfallande ofta under barndomen hos kvinnor som blir deprimerade" -Ur boken En mekanisk mamma sidan 119. Det är ju liksom inte så att jag hittar på det jag säger, jag är så trött på att inte få någon förståelse.
1. Asch ryck upp dig.
2. Bit ihop.
3. Ja, men herregud hur oansvarigt av dig att skaffa ett barn till.
4. Men du är ju bara deprimerad.
5. Hur allvarligt är det? Måste du läggas in?
6. Sluta säg att du mår dåligt, det vet vi redan.
7. Men vi måste ju få prata med dina läkare.
Eller är det två steg fram och ett steg bak?

Jag har börjat få en vilja att tala om för allt och alla att livet får vara skit som förälder, jag vill också tala om att du som mamma har rätt att få känna dig obekväm, men framförallt att första tiden inte alls behöver bli som du tänkt och att du helt plötsligt står där med ett barn i din famn och inte veta vad du ska göra med det.

Är denna viljan ett tecken på att jag är på väg upp ur min förlossningsdepression? Eller är det ett tecken på att jag bara har accepterat vad som hänt mig och därmed kan bearbeta det?

Det känns så iallafall. Denna viljan att skrika ut att "Nej det är inte underbart och jag vill inte skämmas mer" tror jag är mitt sätt att bearbeta allt.

Men när det gäller min grundläggande ledsenhet och depression så har jag verkligen backat ett steg. Jag vill bara lägga locket på och låtsas som det aldrig har hänt. Detta försvårar ju också mitt totala tillfrisknande. Men är det så att jag omedvetet lägger all kraft på förlossningsdepressionen och därmed trycker undan allt annat? Jag vet inte. Det jag vet är att jag är rädd för att dippa och jag är rädd för att bryta ihop. Häromdagen så fick jag ett fint meddelande, tanken var god, med texten "det är okej att bryta ihop ibland". Vadå ibland? Jag måste ju få bryta ihop helt, ibland kan man väl inte bryta ihop? Jag skulle bara vilja lägga mig och gråta igenom allt. Jag vet att det är det bästa för mig, men hela min kropp tar emot av rädsla för något jag inte vet något om. Mina känslor kan jag inte ens kontrollera. suck.