När mormorn själv ringer och säger att barnen inte vill vara med henne och hon undrar varför så försöker jag hålla tungan rätt i mun och säga att så är det ibland.
Egentligen skulle jag bara vilja säga det min stora tjej säger om sin mormor. Likförbannat kommer hon och besöker min far för hon vill så gärna träffa min farbror och hans fru nu när de är här.
Men kul att hon tänker på barnen? Nä hon passar på att komma när de sover, för det är lugnast så.
I höst så flyttar mormor. I höst så är hon pensionär. I höst tror inte jag att jag kommer få se henne. Jag tror hon väljer den där flaskan före oss av den orsaken att hon faktiskt inte vet vad hon ska göra annars.
Jag önskar jag skulle säga att jag inte bryr mig. Jag önskar att jag kanske kunde släppa och ändå säga att hon får vara med barnen. Men nej. Jag vill inte vara den som stöttar hennes missbruk. Jag vet att det är en sjukdom. Men precis som alla sjukdomar så finns det hjälp att få. Man måste vilja bli frisk. Frisk från alkoholproblem, frisk från psykiska prombelm som jag. Inte förrän du väljer att bli frisk kan någon hjälpa dig.
Det är nog det som gör mig så arg.
Jag kämpar för mina barn, för min man, för att bli fri från mina besvär.  Jag väljer att ändra min situation för min och deras skull. Jag ber om hjälp, jag tar emot hjälp.
När hon vet vad hon förlorar på att inte be om hjälp så blir jag arg, ledsen och förvånad. 

Livet. Så märkligt.

Jag är trött, oerhört trött.
Trött på situationer som uppstår, trött på att jag inte kan placera känslorna lugnt och stilla utan att alla känslorna kommer på en och samma gång som Per Gessle sjunger.

Snart åker vi hem. Snart är det vardag igen. Så himlans skönt. Så som maken har varit saknad. Av mig, av stora och av lilla. 
I mina barnsdomsdagar har jag alltid varit hos min mamma, mormor och morfar, moster och mina kusiner.
Det har varit min enda fasta punkt i livet. Något beständigt. Jag har alltid vetat var jag har min trygghet.

Min mamma gör det tydligare och tydligare att jag inte är inkluderad längre.
Hon dricker när hon vet att vi kommer och hon vet också konsekvenserna av det. Att hon inte får träffa barnbarnen.

Mina ungar har fått leka med sina sysslingar och de har ju så roligt. Synd bara att det är 3h om året pga mamma. 

Jag saknar sällskapet från kusinerna och våra stunder vid havet, på ängen och på heden.
Jag saknar mina barndoms tider. Där familj pch gemenskap var allt.
Nu är det betydligt mindre.

Min man har i många år inte känt sig välkommen i stugan, och nu börjar jag förstå. 
Jag har alltid sett mig som jämnlike med kusinerna, men när min egen mamma talar om för mig att jag inte tillhör familjen så blir jag ledsen. När jag tänker på det har hon sagt det i flera år. Gäststugan som skulle inredas för några år sedan skulle min äldsta kusin och hans sambo få inreda, tills mamma sade ifrån. Och det rum som kallades mitt blev min yngsta kusins, för jag, jag kan ju bo hos min far 15min därifrån. Och jo visst så är det ju, smidigast för alla, men det hade varit trevligt att bli inkluderad i planen, inte utesluten.

Ju mer hon dricker ju mer visar hon att jag inte är ddelaktig, för att jag tydligt gjort klart att jag inte vill vara del av hennes alkoholproblem. Det är hennes problem. Inte mitt och jag tänker inte släta över det alls. Konsekvenserna blir att hon missar sina barnbarn. Och jag blir bara arg och sårad. För somrarna blir en mardröm för mig. Jag minns alla fina stunder och önskar mig innerst att hon nyktrar till. Att hon förstår hur ont det gör, att hon skadar mig och mina barn. 

Jag tänker och skall ALLTID skydda mina barn från helvetes sjukdomen alkoholism. 
Mina barn märker när hon dricker. De vill inte vara nära. De tycker hon är konstig ibland, likaså nu när vi var där. 

Hur tufft jag än har det med min stora tjej så är jag 100% klar över att skydda henne från skiten. 
Hon skall inte fara illa av sin mormor.

Mina somrar kommer inte spenderas med min mamma mer sålänge hon har flaskan nära till hands.

En total mardröm för mig 
Stundtals så glömmer jag allt.
Stundtals tror jag att jag har semester.
Stundtals så tänker jag att inget hänt.
Stundtals vill jag bara glömma.

Men så kommer det dagar.
Dagar där jag bara vill försvinna igen.
Dagar då jag vill slippa alla tankar. 
Dagar då jag bara vill vara normal.
Som alla andra.

Sen kommer det dagar som fylls av ilska.
Ilska över att vänner inte hör av sig. 
Ilska över att jag, som i.n.t.e mår bra så upprätthålla vänskapsrelationer. 
Personer som är viktiga för mina barn.
Personer som är viktiga för mig.

Det är märkligt. I de stunder ens vänner behövs som mest försvinner de som snabbast och ligger och trycker under en sten.
Jag upphör aldrig att förvånas.

Nu är det dessutom så att min psykolog har 5 veckors semester. Så det så. Sen ska jag tillbaka och då ska vi lägga upp en plan för hösten, utredningar och behandling.


Jag är en tjej med gott självförtroende. Lite för stort ibland. 
Något jag totalt saknar är självkänsla. Jag duger inte och har aldrig gjort. Det är nog därför det gör extra ont när vänner ligger och trycker. 
Det ska jobbas på. Att duga. 

Jag är en bra mamma, men känner mig som en värdelös mamma.
Jag är en bra fru, men känner mig som en värdelös fru.
JAG ÄR EN BRA PERSON, men känner mig totalt värdelös.

Min lilla familj.
Det är för er jag andas;