När mormorn själv ringer och säger att barnen inte vill vara med henne och hon undrar varför så försöker jag hålla tungan rätt i mun och säga att så är det ibland.
Egentligen skulle jag bara vilja säga det min stora tjej säger om sin mormor. Likförbannat kommer hon och besöker min far för hon vill så gärna träffa min farbror och hans fru nu när de är här.
Men kul att hon tänker på barnen? Nä hon passar på att komma när de sover, för det är lugnast så.
I höst så flyttar mormor. I höst så är hon pensionär. I höst tror inte jag att jag kommer få se henne. Jag tror hon väljer den där flaskan före oss av den orsaken att hon faktiskt inte vet vad hon ska göra annars.
Jag önskar jag skulle säga att jag inte bryr mig. Jag önskar att jag kanske kunde släppa och ändå säga att hon får vara med barnen. Men nej. Jag vill inte vara den som stöttar hennes missbruk. Jag vet att det är en sjukdom. Men precis som alla sjukdomar så finns det hjälp att få. Man måste vilja bli frisk. Frisk från alkoholproblem, frisk från psykiska prombelm som jag. Inte förrän du väljer att bli frisk kan någon hjälpa dig.
Det är nog det som gör mig så arg.
Jag kämpar för mina barn, för min man, för att bli fri från mina besvär. Jag väljer att ändra min situation för min och deras skull. Jag ber om hjälp, jag tar emot hjälp.
När hon vet vad hon förlorar på att inte be om hjälp så blir jag arg, ledsen och förvånad.
Livet. Så märkligt.
Jag är trött, oerhört trött.
Trött på situationer som uppstår, trött på att jag inte kan placera känslorna lugnt och stilla utan att alla känslorna kommer på en och samma gång som Per Gessle sjunger.
Snart åker vi hem. Snart är det vardag igen. Så himlans skönt. Så som maken har varit saknad. Av mig, av stora och av lilla.
Egentligen skulle jag bara vilja säga det min stora tjej säger om sin mormor. Likförbannat kommer hon och besöker min far för hon vill så gärna träffa min farbror och hans fru nu när de är här.
Men kul att hon tänker på barnen? Nä hon passar på att komma när de sover, för det är lugnast så.
I höst så flyttar mormor. I höst så är hon pensionär. I höst tror inte jag att jag kommer få se henne. Jag tror hon väljer den där flaskan före oss av den orsaken att hon faktiskt inte vet vad hon ska göra annars.
Jag önskar jag skulle säga att jag inte bryr mig. Jag önskar att jag kanske kunde släppa och ändå säga att hon får vara med barnen. Men nej. Jag vill inte vara den som stöttar hennes missbruk. Jag vet att det är en sjukdom. Men precis som alla sjukdomar så finns det hjälp att få. Man måste vilja bli frisk. Frisk från alkoholproblem, frisk från psykiska prombelm som jag. Inte förrän du väljer att bli frisk kan någon hjälpa dig.
Det är nog det som gör mig så arg.
Jag kämpar för mina barn, för min man, för att bli fri från mina besvär. Jag väljer att ändra min situation för min och deras skull. Jag ber om hjälp, jag tar emot hjälp.
När hon vet vad hon förlorar på att inte be om hjälp så blir jag arg, ledsen och förvånad.
Livet. Så märkligt.
Jag är trött, oerhört trött.
Trött på situationer som uppstår, trött på att jag inte kan placera känslorna lugnt och stilla utan att alla känslorna kommer på en och samma gång som Per Gessle sjunger.
Snart åker vi hem. Snart är det vardag igen. Så himlans skönt. Så som maken har varit saknad. Av mig, av stora och av lilla.
