Jag är i en sådan himla deppig och ångestfylld svacka. Tårarna ligger bakom ögonlocken och väntar på att få komma loss.

Storasyster är inne i en period med jätte mycket trots. Helt normalt, jag vet, men eftersom jag själv är svajjig så blir trotsen så himla personlig. Hon gör det inte för att jävlas, men det känns ju verkligen så idag.

Vi var på stadsbiblioteket idag och storasyster samt några kompisar sprang bort. En mamma blir super orolig och jag? Ja idag ryckte jag lite på axlarna. Jag funderade på vad det värsta kunde vara. Svaret var inget. Nu ikväll skäms jag så oerhört över att oron uteblev. Märkligt hur snabbt det kan vända! Jaja hon kom till rätta iaf. Motvilligt x2.

Vi kämpar på. Imorgon är en ny dag och den blir vad jag gör den till!

Kommentera

Publiceras ej