Oj som jag kämpar. Kämpar för att hålla ihop, för att orka. Men det där illamåendet som hör ihop med panikångesten sköljer stundtals över mig som en våg. Ju längre tiden går med lillasyster så kommer jag på mig att fråga maken om storasyster gjorde likadant. Eller om de skrattade likadant. Jag minns inte storasyster leende eller skratt, medan maken kan börja skratta åt det bara han tänker på det. Jag minns inte alls. Jag har förträngt. Jag minns vilka kläder hon hade på sig, men jag minns inte hur hon var.
Kommentera