Jag bet ihop under hela vår dotters första levnadsår. Sen fick min man nog, han släpade med mig till en gammal kbt terapeut och hon fick mig att söka mig till psykriatriken.

Det tog inte ens fem minuter innan jag blev heltidssjukskriven och hade recept på antidepressiva samt sömntabletter. Samtidigt som jag fick börja hos en psykolog. Detta var i början av 2013 och fram till sommaren ville jag inte förlika mig med att jag hade en svår depression och en förlossningsdepression. Jag kunde inte erkänna för mig själv att det var så jobbigt som det faktiskt var. Än idag har jag svårt med att säga att jag inte är frisk. Att acceptera det helt enkelt.
Min älskade make står ut med mycket eller lite. För det är just det, min energi räcker inte till mycket. Jag orkar bara göra lite här hemma. Helst av allt vill jag lägga mig under täcket och sova bort dagarna. Eller så vill jag fly hemifrån till min praktikplats så att jag kan säga att jag har haft fullt upp och därmed slippa undan mina vardagliga måsten!

Tisdagar är mina psykologdagar. De är dagar jag ser fram emot, men samtidigt bävar för. Att bearbeta mitt då är något jag sedan länge varit klar med enligt mig själv, men som psykologen säger så är det något underliggande och något som är djupt begravet i mig som tar fram en ledsenhet. Denna ledsenhet försöker jag allt som oftast att tänka bort, men på tisdagar går det bara inte. Ett samtal på 45 min gör att ledsenheten ligger bakom ögonlocken och det känns som om jag har mina tårar utanpå.

Det är fruktansvärt frustrerande och för mig väldigt enerverande, för det betyder ju att jag inte är klar med mitt då.

Så idag är jag glad att dagen snart är till ända. Jag vet att det blir en natt med orolig sömn och antagligen en morgondag där jag fortfarande kan säga en ledsenhet som jag ännu inte vet var den bottnar.

Godnatt

Kommentera

Publiceras ej