Det tar fortfarande emot att säga till att jag är i en depression. Jag vill fortfarande inte riktigt erkänna att jag inte är "frisk". Märkligt det där. I så många år har jag känt mig så som jag fortfarande gör och för mig har det blivit ett normaltillstånd. Såhär har jag alltid mått sålänge jag kan minnas.Detta normaltillståndet har ju ändå format mig till vem jag är, men samtidigt är det så många i min närhet som inte anser att jag inte borde vara sjukskriven. Rätt intressant. Är jag så bra på att ha en mask på, att jag lyckas vilseleda folk runt mig? Är jag en "skenet bedrar" människa eller är det bara ett sätt att för mig att fortsätta fly undan mina verkliga känslor som ligger och bubblar?
Kommentera