Det är rätt märkligt hur jag så starkt kunde längta efter vår förstfödda dotter och i samma stund som hon kom till världen inte vilja ha henne hos mig.

Ett blåare barn hade jag aldrig sett. Jag ville bara ha ut henne ur rummet. Min första reaktion var att säga till min man att skita i att klippa navelsträngen. Sedan stängde jag av. Redan här tror jag att jag fick min förlossningsdepression. När han och dottern kom in igen var jag helt känslokall. Jag var chockad som bara den. Lycklig att hon kom tillbaka, men totalt tom på känslor. ingen kärlek vid första ögonkastet utan tomhet var allt jag kände.

I hela mitt liv har jag sucktat och längtat efter barn, inte många utan bara två. Och som jag längtade efter henne under graviditeten.
och vilket antiklimax det blev.

Jag var rädd att förlora henne för evigt. Jag gjorde allt jag kunde för att få min kärlek att växa.

På min beskostnad.

1 kommentarer

Anna

22 Oct 2013 23:41

Åh, så där var det för mig också. Jag kan säga på sekunden när min förlossningsdepression började. Det var bara tomt, helt plötsligt. Och jag som hade längtat så länge, jag hade älskat det där barnet i magen så oerhört mycket. Och sen vill jag inte se henne när hon kom ut.

Ångesten i sig själv är jobbig nog, men ångesten över att känna ångest över sitt efterlängtade barn var värre än något annat.


Svar: Bättre sent än aldrig med svaret!Ja den där tomhetskänslan, och som du säger ångesten över sitt barn man längtar efter! Hoppas att er relation är på väg åt rätt håll, om än i små bitar!
imittnu.blogg.se

Kommentera

Publiceras ej