Jag undrar hur mina tankar som barn gick när mor bara försvann sådär. När min far flyttade långt långt härifrån. Min dotter är 20 månader, hon är lite äldre än vad jag var när min mor gick bort. Glömde jag bort henne eller saknade jag henne. Försvann det med tiden eller tryckte jag bort det självmant? Är det därför mitt då bråkar med mitt nu? Är det något jag tidigt lärde mig att fly ifrån? Jag har alltid undrat hur mitt första år såg ut. Vad gjorde mor min med mig? Vad orkade mor min göra? Men visste jag som barn vad som skedde? Visste jag att när mamma somnade så var det för alltid? När jag ser min stora tjej så undrar jag vad som händer i ett barn när ens förälder dör? Skulle hon sakna mig om det hände något? Jag menar hon är ju så nestämd redan, hon vet vad hon vill. Hon skulle förstå.Jag måste ha förstått. Jag måste ha anat. När min mor begravdes så kastade jag en bukett med blåklint och tog upp den igen, för att dela den och behålla hälften själv. Det talar för sig själv. Iallafall i mina ögon. Jag måste ha velat ha henne kvar. Varför gör ett barn så annars? Varför minns jag inte. Ilskan över att inte minnas blir starkare ju äldre min tjej blir. Jag blir ledsen när jag tänker på det. Jag måste ha fattat. Jag måste ha fattat. Eller?Osäkerheten i att inte veta. Säkerheten i att veta är det som får mig att tvivla.
Kommentera