När storasyster gör fel och hon vet om att hon gjort fel och hon dessutom vet att jag eller maken såg det så vänder hon ryggen till och tar händerna över huvudet. Detta gör hon innan jag eller maken hunnit öppna munnen för att uttrycka vad som inte var bra. Jag ska klargöra att jag eller maken a.l.d.r.i.g har höjt vare sig röst eller hand mot henne! Men reaktionen från hennes sida är där och det otäcka är att jag gjorde precis likadant när min far blev arg. Jag gjorde det dock av rädsla. Jag har alltid varit rädd för min far. Han har heller aldrig slagit mig. Däremot har han hängt upp mig på en krok en gång (jag fick bara hänga där en halvsekund, men ändå) sen har han spolat mitt huvud under kallvattnet. När jag ser storasyster reagera så, så kommer alla känslor upp som jag kände när min far blev arg. Han skrek alltid och hytte med näven. Rädsla och Respekt har han fostrat mig med. Jag blir oerhört rädd och framförallt ledsen när storasyster gör så, samtidigt måste jag få lov att säga ifrån. Så detta tog jag upp med psykologen idag och tydligen är hon en spegel av vad jag är rädd för att göra fel. Även om mitt kroppspråk, mitt tonläge och framförallt mina ord inte är i närheten av hur min far gjorde så sänder jag omedvetet ut signaler. Det är precis som om storasyster ser det lilla barnet inom mig och rakt igenom mitt vuxna jag. Väldigt otäckt. Jag blir rädd att hon ska känna samma för mig som jag känner för min far, jag är rädd att jag behandlar henne "fel", omedvetet såklart. För även om jag inte är världens lyckligaste mamma, och inte älskar henne självklart så är jag tacksam för henne. En dag vill och hoppas jag att mina känslor bara ska svämma över för henne. Men fram tills dess så håller jag masken inför henne. Jag vill inte att hon skall känna att det är hennes fel eller att hon är en orsak till att jag inte mår bra. Aldrig vill jag att hon ska ha den relationen till mig som jag har till min far. Det är hon alldeles för värdefull för. Psykologen sade att när jag är "fri" från min depression och "fri" från min ledsenhet så kommer hon inte heller spegla sitt beteende som hon gör. Han har träffat henne och tycker hon är en harmonisk och fin liten flicka. De som har träffat henne håller nog med största sannolikhet med.Vi pratade återigen om att trösta den lilla flickan inom mig, vet ni hur svårt det är? J*vlar alltså! Jag vet ju inte hur. Jag är ledsen, men sen går jag direkt in i försvarsställning. Jag försvarar min far att han hade rätt att skrika på mig, jag försvarar att han hade rätt att behandla mig som han gjorde, det var hans bästa, men inte bra nog och absolut inte en uppfostran som jag skulle vilja föra vidare. Jag vet verkligen inte hur man gör när man tröstar, vare sig det är mig själv eller storasyster. Hur gör man? Hur gör du? Tips mottages tacksamt! Med det säger jag godnatt. Lång dag imorgon.
Kommentera