Här skriver jag om mina tankar, goda som jobbiga om familjen, dåtid, nutid och framtid. Brottas med en fleråldrig depression och en förlossningsdepression.
I mitt nu är just vad som sker här och nu.
Sträckläste Lotta Lindeborgs bok om förlossningsdepression En mekanisk mamma, det tog mig 1, 5 timme. Tårarna rullade ner för kinden av igenkännande, av ilska för vården och av medkännande för Lotta.Precis samma bibelcitat som min mor skrev i sin bok har Lotta skrivit i sin. "Till kvinnan sade han: "Jag skall göra din möda stor när du blir havande. Med smärta skall du föda dina barn." (1 Moseboken 3:16).Min mor blev som sagt sjuk umder graviditeten med mig och när hon blev igångsatt så var smärtan för stor och jag mådde inget bra så det blev ett urakut snitt. Under min egna förlossning kände jag aldrig någon större smärta. (Jag kanske skall ta och skriva ner den så ni kan få ta del av den). Min förlossning var en dröm gentemot Lottas. I boken skriver Lotta om hur hon timma efter timma har riktigt svåra smärtor. På så vis är vår start total olik. Tidigare i bloggen har jag skrivit om hur blå vår flicka var när hon kom och att hon togs ifrån mig och jag blev lämnad och hir jag stängde av. Jag mådde fysiskt otroligt bra. Men redan då stängde jag av. Medan jag läser boken så minns jag att jag på lättvården bad personal att ta hand om storasyster för jag ville bara få sova. Jag fick ingen sömn för var gång hon pep till blev jag på helspänn och kunde inte somna om. Jag känner igen mig i att vilja tala om för alla att jag fött barn, smärtfritt och "helt" själv och på så vis få bekräftelse, precis som samma sätt som Lotta, men ur en helt annan vinkel. Redan på BB började jag få ömma bröst, jag bad om att få hjälp med amningen men där och då blev det katastrof. Panikångest var gång storasyster ville ha mat, och ingen gjorde något. I 9 veckor stog jag ut. Jag gjorde precis allt för att få henne att sova så jag kunde få vara ifred. Att amma med panikångest var en pärs men en lättnad för jag visste att hon skulle somna och att jag hade en timma ifred. Jag lade henne nerbäddad i sin säng, försäkrade mig att hon inte kunde skada sig på något och skyndade mig ut med hunden eller soporna. Allt för att få vara ifred. Lotta får tidigt hjälp med terapi, något jag aldrig fick. Min egna envishet och framförallt skam, skam för att inte vilja ha mitt barn, satte nog käppar i hjulet. Det som verkligen väckte mina känslor när jag läste boken var när Lotta beskriver hur hon läser sin journal och läser sig till att det är ett allvarligt barn hon har, när hennes egna uppfattning är tvärtom. Min uppfattning om storasyster är just att hon alltid är så lätt och glad. Men jag ser också tydligt hur hon ibland överdriver. Jag är så rädd att mitt mående har påverkat henne i större utsträckning än vad jag trodde. Har jag då bitit ihop under första året helt i onödan. Ja är nog svaret. Det var ju på min bekostnad. Helt klart läsvärd bok och framförallt att läsa hur Lotta fick känslor för barn nr 2. Det är min största skräck att få moderskänslor för lillasyster i magen. Lotta skriver också om kroppsminnen och det vill jag återkomma till. Men detta inlägg blev så långt och rörigt så jag ska försöka beta av några punkter i kommande inlägg. Det blir nog lite som att skriva om boken fast med mitt fokus. Boken rörde upp mycket känslor på gott och ont. Men mest gott såklart. Jag är så tacksam för att jag hittade den via en sluten grupp på Facebook som är för likasinnade. Där vi mammor får må dåligt och få stöd utan att någon annan vet. Behöver du stöd, sök på läkande föräldrar, sök också efter Lottas hemsida och Facebook sida en mekanisk mamma. Tack Lotta från djupet av mitt hjärta för att du ville skriva boken för att hjälpa andra. Och tack för alla peppande ord du kommer med till oss alla i gruppen. Tack alla ni andra i gruppen som stöttar mig när det är skit och jag hoppas att jag bidrar med min del till er.
skrivit i sin. "Till kvinnan sade han: "Jag skall göra din möda stor när du blir havande. Med smärta skall du föda dina barn." (1 Moseboken 3:16).Min mor blev som sagt sjuk umder graviditeten med mig och när hon blev igångsatt så var smärtan för stor och jag mådde inget bra så det blev ett urakut snitt. Under min egna förlossning kände jag aldrig någon större smärta. (Jag kanske skall ta och skriva ner den så ni kan få ta del av den). Min förlossning var en dröm gentemot Lottas. I boken skriver Lotta om hur hon timma efter timma har riktigt svåra smärtor. På så vis är vår start total olik. Tidigare i bloggen har jag skrivit om hur blå vår flicka var när hon kom och att hon togs ifrån mig och jag blev lämnad och hir jag stängde av. Jag mådde fysiskt otroligt bra. Men redan då stängde jag av. Medan jag läser boken så minns jag att jag på lättvården bad personal att ta hand om storasyster för jag ville bara få sova. Jag fick ingen sömn för var gång hon pep till blev jag på helspänn och kunde inte somna om. Jag känner igen mig i att vilja tala om för alla att jag fött barn, smärtfritt och "helt" själv och på så vis få bekräftelse, precis som samma sätt som Lotta, men ur en helt annan vinkel. Redan på BB började jag få ömma bröst, jag bad om att få hjälp med amningen men där och då blev det katastrof. Panikångest var gång storasyster ville ha mat, och ingen gjorde något. I 9 veckor stog jag ut. Jag gjorde precis allt för att få henne att sova så jag kunde få vara ifred. Att amma med panikångest var en pärs men en lättnad för jag visste att hon skulle somna och att jag hade en timma ifred. Jag lade henne nerbäddad i sin säng, försäkrade mig att hon inte kunde skada sig på något och skyndade mig ut med hunden eller soporna. Allt för att få vara ifred. Lotta får tidigt hjälp med terapi, något jag aldrig fick. Min egna envishet och framförallt skam, skam för att inte vilja ha mitt barn, satte nog käppar i hjulet. Det som verkligen väckte mina känslor när jag läste boken var när Lotta beskriver hur hon läser sin journal och läser sig till att det är ett allvarligt barn hon har, när hennes egna uppfattning är tvärtom. Min uppfattning om storasyster är just att hon alltid är så lätt och glad. Men jag ser också tydligt hur hon ibland överdriver. Jag är så rädd att mitt mående har påverkat henne i större utsträckning än vad jag trodde. Har jag då bitit ihop under första året helt i onödan. Ja är nog svaret. Det var ju på min bekostnad. Helt klart läsvärd bok och framförallt att läsa hur Lotta fick känslor för barn nr 2. Det är min största skräck att få moderskänslor för lillasyster i magen. Lotta skriver också om kroppsminnen och det vill jag återkomma till. Men detta inlägg blev så långt och rörigt så jag ska försöka beta av några punkter i kommande inlägg. Det blir nog lite som att skriva om boken fast med mitt fokus. Boken rörde upp mycket känslor på gott och ont. Men mest gott såklart. Jag är så tacksam för att jag hittade den via en sluten grupp på Facebook som är för likasinnade. Där vi mammor får må dåligt och få stöd utan att någon annan vet. Behöver du stöd, sök på läkande föräldrar, sök också efter Lottas hemsida och Facebook sida en mekanisk mamma. Tack Lotta från djupet av mitt hjärta för att du ville skriva boken för att hjälpa andra. Och tack för alla peppande ord du kommer med till oss alla i gruppen. Tack alla ni andra i gruppen som stöttar mig när det är skit och jag hoppas att jag bidrar med min del till er.
Kommentera