Att andas lätt när jag är med Storasyster, att kunna lägga armarna om henne och känna glädje är underbart.
Känna in henne. Se henne.
Jag försöker fortfarande förlika mig med att hon är samma barn som låg i magen. Jag försöker hitta de känslorna jag hade när jag längtade efter henne.
Något som har fått mig ur min tankevurpa är följande.
Storasyster är just nu väldigt krävande och kvävande i mina ögon. Men sen slog det mig.
HON söker min famn! HON söker min närhet, mitt sällskap, mig. Hon vill ha mig.
Hon känner att det finns en mindre mur att ta sig över, sakta hjälps vi åt att riva muren mellan oss. Det är okej att jag känner mig kvävd, för hon vill ha mig. Jag försöker trycka undan känslan att "jaså, nu duger det?" "Inte pappa som bara duger nu."
Hon vill ha mig, för hon vill ha sin mamma!
