Ni ska börja med att få bakgrunden till vem jag är och kanske hjälper det er lika mycket/lite som mig att förstå min situation idag.
Jag är född i Sverige av utländska föräldrar. Min mor gick bort när jag var ett och ett halvt år. Detta resulterade i att far och jag flyttade tillbaka till hans hemland.
Bara i dessa två meningar känner jag sådan sorg och ilska, men framförallt känner jag mig aldrig hemma var jag än är.
Min far jobbade hårt och reste mycket, så i början av mitt liv vande jag mig tidigt vid barnflickor. Min far träffade en svensk kvinna jag kallar för mamma när jag var ungefär tre år. Denna mamma var/är alkoholist med mer eller mindre ljusa stunder i livet.
Ungefär när jag skulle fylla elva år började jag märka av min mammas alkoholism och samtidigt flyttade vi tillbaka till Sverige. Visst jag talade språket, men skolan blev en chock.
När jag skulle fylla femton år skiljde sig mamma och far sig just på grund av alkoholen.
Strax därefter träffar jag min man för första gången. Också han från en alkoholism familj med trasigt bagage. Det dröjer innan vi finner varandra och blir ett par.
Gymnasiet bråkar jag mig igenom, men med maken vid min sida. Tillslut rycker jag upp mina rötter för att frigöra mig från min far och flyttar ca tre timmars bilresa bort från honom. Min man följer efter och efter en smärre kris i vårt förhållande ger vi varandra ett löfte om att alltid finnas där för varandra. Fyra år senare så gifter vi oss.
Livet rullar på och något eller några år innan giftermålet så går jag för första gången in i en vägg. Jag hamnar hos kronofogden och jag riskerar att förlora allt jag har. Min man och våra familjer hjälper mig ur denna ekonomiska svacka, men jag kan än idag inte minnas varför det blev som det blev. Det är en helt svart period.
Några år efter vårt bröllop väntar vi vårt första barn. Graviditeten och förlossningen går som den skall, men sen börjar min kamp.
En kamp som handlar om viljan att inte vilja ha sitt barn, önskan om att känna sig duktig och normal. Känslan att behöva upprätthålla en fasad för att passa in i en typisk mall. En kamp som jag helst skulle önska jag slapp eller som jag lärde mig tidigt -att jag skulle kunna fly ifrån den.
Detta är mitt då. Min dåtid som format vem jag är idag, en dåtid som har satt mig i situationer som jag i min framtid för sota för.
Men mest av allt min dåtid som gör att jag inte mår bra i mitt nu.
