imittnu.blogg.se

Dels att min inre ro inte har funnits på plats att kunna sätta tankar och känslor ner på print.

Mod;

Jag har bestämt mig. Jag har bestämt mig att vara öppen och någorlunda ärlig om hur jag mår. De som ogillar eller de som blir avskräckta får bli det. Jag orkar inte dölja. Jag tror någonstans att om jag slutar dölja och kanske även vågar visa för mig själv hur jag mår, så kan jag acceptera mitt mående och därmed också snabbare komma ut i arbetslivet igen. 

Jag är modig. Punkt.

Ångest;

Den kommer och går. Den kommer mer än går. Har ångest över allt och ingenting. Häromdagen hade jag så mycket ångest så jag bara slet av mig kläderna som i en dålig film,de låg i hela lägenheten och slängde mig på sängen. Jag fick inte luft. Jag kunde inte andas. Det kändes som om jag hade 150 elefanter på bröstkorgen. Jag hatar den känslan. Den är vedervärdig. Jag har ångest över boende, mående, prestationer, vänskap, barnen, världen och så vidare. . . 

Kärlek;

Jag tror knappt att jag vågar skriva detta. Men jag känner att jag vill få ner känslan.

I 2 års tid har vi gått på BUP, jag och stora. För att få ett samarbete, em relation och en anknytning. I januari fyller stora 4år. 

Jag har i och med mitt mående avlägsnat mig lite mer från henne. Oroat mig för hur jag påverkar henne på ett negativt sätt. Och defense is the best offense right? Eller kanske inte. . . 

I alla fall, de sista gångerna när jag har varit på bup för att se återgivningarna har jag själv sätt skillnaden, hur hon faktiskt närmar sig mig. Hur jag närmar mig henne. Hur vi utbyter leenden, skratt och tårar. Pussar och kramar.

Sista återgivningen var på en film med bägge barnen. Jag har alltid oroat mig för att lillasyster får all uppmärksamhet eftersom jag v.e.r.k.l.i.g.e.n. älskar henne. Hon är mitt Liv. Utan henne hade jag inte andats idag. Men på filmen ser jag med egna ögon hur vi tre samarbetar, ler skrattar och har roligt. Jag gör ingen skillnad i barnen. På en halvtimmas filmtid så kunde psykologen inte hitta något negativt, utan hon tyckte det var så bra att de vill använda det i utbildnings syfte. Jag bara grät. Av lyckotårar. Jag gråter nu. Det var som att få föda min dotter på nytt. Alla de där känslorna kom. Jag bara kände att jag älskar henne. Hör ni. Jag älskar henne. Med h.e.l.a mitt hjärta. Med alla sår. Jag är så tacksam för henne, på riktigt och för en stund så hörde jag mig tänka att; Ha! Där fick du din j*vla förlossningsdeppression! Kunde du inte bättre? Var det allt du hade att komma med? 

Jag älskar min dotter. Hon kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta, och en dag när hon är stor nog så ska jag förklara för omvägen vi tog. 

Jag känner att jag kan bocka av detta. Bocka av all kamp efter kärlek till min förstfödda. 

Jag är fri. Jag är världens bästa mamma. De dagar jag tvivlar så får jag påminna mig om k.ä.n.s.l.a.n. Hur känner jag nu? Hur kände jag då? 

Jag älskar mina barn. Båda två.

Jag har längtat efter att säga de där orden. Säga att jag älskar dem. Längtan efter att känna att jag har två döttrar, inte en. Känslan att båda mina flickor har lärt mig något.

Jag vill andas för er skull.