Att sitta att läsa Äitis ord i boken gör ont.
Ont för att jag saknar henne som Äiti.
Ont för att jag saknar henne som Mummu. 
 
Dåtiden kommer ofta ikapp, flåsar mig i nacken, på samma sätt som ångesten gör.
Saker jag vill vara med om, känna, veta.
 
Någon frågade om jag var rädd för döden.
Jag är inte rädd för döden. Jag vet att jag en dag dör. Jag är oerhört bekant med döden. Jag vet att jag träffar alla sen. Det betyder inte att jag inte blir ledsen när någon dör, men jag räds inte för att dö själv. Jag vet att mina barn klarar sig med sin pappa, med min familj runt dom. Jag vet att min man klarar vardagen utan mig. Den blir inte lika rolig, varm ellerrleksfull till en början, men det kommer den bli. Han kommer gå vidare en dag, inte genom att glömma, utan genom att leva.
 
Våra barn är redan nu medvetna om döden. Storasysters förskolelärare dog för fyra veckor sedan. Idag har storasyster varit knäckt. Saknat sin lärare, saknat sin Mummu och jag måste kämpa med att inte fastna i det själv. Sära på hennes sorg och min sorg, oerhört svårt. 
 
Snart skall jag börja läsa Äitis bok för Storasyster. Berätta om mig, berätta om varför jag ibland är en pöl, berätta om varför jag ibland skriker helt i onödan. 
Varför mitt då flåsar mig i nacken.