Från att vara ledsen, ångestfylld så kommer ilskan ikapp.
Ilskan över hur man som vänner, familj och framförallt förälder sätter ord på sina känslor genom att beskylla mig.
Att det är mitt fel att de är chockade, besvikna, ledsna.
Come on!
Jag säger inte att mina känslor ska sätta först eller att mina känslor är rätt och deras fel.
Men det är inte upp till mig att hjälpa dom i sina känslor. Ta eget ansvar för dina känslor, lägg dom inte på mig.
Jag tänker mycket på hur det hade varit idag OM de hade sett mina behov för 14 år sedan. Hur hade dom mått då? Hade de kunnat beskylla mig då med ? Lägga skulden på mig?
Om jag bara hade gjort si eller så. Då hade ju jaginte mått dåligt. Om jag bara rykte upp mig. Om jag bara fokuserar på det som är bra. Tänk positivt, det blir så mycket lättare då.
My as att det blir! Varför är det så svårt att bekräfta någons känslor utan att nervärdera dom. Alla dessa goda råd, som förs fram med en välvilja, vad hjälper de mig när de inte förstår känslan eller inte ens försöker bekräfta mig utan viftar bort det med, de finns de som har det så mycket värre.
Se mig. Bekräfta mig. Och framförallt låt mig få vara ledsen, ångestfylld och ARG!
Kommentera