Och så kommer de där dagarna som jag är på väg bort från.
Ni vet de där dagarna då all ångest ligger och bubblar under skinnet. När paniken bara vill slita loss mitt skinn och skrika rakt ut.
De där dagarna jag önskar att allt var bra.
Att jag aldrig hade behövt ta denna omväg.
Omvägen med avståndet.
Jag tror ångesten ligger uppe vid ytan för att jag ska träffa psykiatrikern på fredag.
En kvinnlig dessutom.
Jag hatar kvinnliga läkare.
Dock enbart när det gäller min förlossningsdeppression. Annars är de bra.
Men i denna fråga ger de mig ett större ångestpåslag. Ett "major" påslag.
Fröken duktig kommer fram hos mig.
Hon är ju läkare, hon har säkert barn, hon vet hur det är att vara mamma. Hon tycker säkert jag är frisk nu.
Jag vill att det ska vara fredag nu. Så den där ångesten kan gå och lägga sig och sluta ploppa upp.
Kommentera