Efter dagens samtal med psykologen så är det mycket som rör sig i huvudet. Han förstod helt och hållet att jag vill sluta med medicineringen på grund utav de risker som finns för lillasyster. Dock sade han att det var bra att jag är medveten om risken att lillasyster måste få läkarhjälp omgående och att jag faktiskt kan be att få veta vad som sker med min dotter, att barnläkaren eller de som tar hand om henne kommer in och förklarar exakt vad som gjorts. Att jag känner en oro över det är bra enligt psykologen. Sen pratade vi om att jag blir stressad när jag gråter. Det här gråtandet som jag gör så himla lätt är inte alls befriande. Så nu måste jag tydligen lära mig hur man gråter på ett befriande vis. Hälsade på far i helgen och jag förundras över hur lätt det ser ut för honom att leka och busa med storasyster. Jag kände en avundsjuka över att far inte hade tid att vara den typen av far när mor var dålig. Jag blir ledsen över att jag inte känner så för min egna dotter. Jag berättade om en händelse när jag var 14 år när jag som vanligt inte knöt mitt skosnöre och jag snublar så ordentligt att jag bryter min handled. I samma sekund jag ramlade och kände att det blev fel så ekade fars röst "om du ramlar får du skylla dig själv." Allt jag önskade var att bli tröstad. Jag har aldrig blivit tröstad av min far. Nu kommer jag på mig själv att jag inte tröstar storasyster (självklart gör jag en damagecontrol), ramlar hon ner från stolen så får hon skylla sig själv, springer hon omkull så reser hon sig och borstar bort gruset. Men aldrig att jag tröstar henne. Är hon ledsen frågar jag varför, och förklarar för henne på ett logiskt vis varför hon inte får eller varför jag reagerar som jag gör. Jag vet inte hur man tröstar, jag är för logisk. Precis som varför jag inte kan trösta storasyster så kan jag inte trösta den lilla flickan inom mig som gråter. Därför blir jag stressad över mina tårar. Sen är det oroliga besked om makens jobb också. Kaka på kaka och toppad med lite hormoner.
3 kommentarer
Marre
15 Oct 2013 22:45
Hej jag läser din blogg lite då och då. Tycker det är starkt gjort att dela med dej av vad du känner!!
Inte Marre
22 Oct 2013 23:27
Tror kanske en kram kan trösta. Förklaringen är logisk. Det är sant att man får skylla sig själv. Men en kram bekräftar kanske ändå att man blivit sedd.
Lotta Lindeborg
18 Nov 2013 20:11
Hej, läste det här inlägget och jag kan verkligen relatera till det du skriver här. Kanske är det så att vi har en gemensamma upplevelser som gör att vi reagerar som vi gör när vi får barn, att vi mår dåligt.
Har också så svårt att trösta, jag kan få en känsla av att vilja springa därifrån.
En terapeut jag pratade med för många år sedan sa att jag har en flicka i mig som inte vill minnas. Att en "hel" människa har alla sina åldrar i sig, men att jag saknar den här flickan i mig, hon som var 14 år när hennes mamma blev sjuk. Kram
Kommentera