Eller är det två steg fram och ett steg bak?

Jag har börjat få en vilja att tala om för allt och alla att livet får vara skit som förälder, jag vill också tala om att du som mamma har rätt att få känna dig obekväm, men framförallt att första tiden inte alls behöver bli som du tänkt och att du helt plötsligt står där med ett barn i din famn och inte veta vad du ska göra med det.

Är denna viljan ett tecken på att jag är på väg upp ur min förlossningsdepression? Eller är det ett tecken på att jag bara har accepterat vad som hänt mig och därmed kan bearbeta det?

Det känns så iallafall. Denna viljan att skrika ut att "Nej det är inte underbart och jag vill inte skämmas mer" tror jag är mitt sätt att bearbeta allt.

Men när det gäller min grundläggande ledsenhet och depression så har jag verkligen backat ett steg. Jag vill bara lägga locket på och låtsas som det aldrig har hänt. Detta försvårar ju också mitt totala tillfrisknande. Men är det så att jag omedvetet lägger all kraft på förlossningsdepressionen och därmed trycker undan allt annat? Jag vet inte. Det jag vet är att jag är rädd för att dippa och jag är rädd för att bryta ihop. Häromdagen så fick jag ett fint meddelande, tanken var god, med texten "det är okej att bryta ihop ibland". Vadå ibland? Jag måste ju få bryta ihop helt, ibland kan man väl inte bryta ihop? Jag skulle bara vilja lägga mig och gråta igenom allt. Jag vet att det är det bästa för mig, men hela min kropp tar emot av rädsla för något jag inte vet något om. Mina känslor kan jag inte ens kontrollera. suck.

Kommentera

Publiceras ej