Det som slog mig var att hur totalt olika upplevelser Lotta och jag har haft från det att våra barn föddes så var det otroligt skönt att få läsa och känna igen sig i dessa för mig "felaktigta" känslor.

En sak som jag tycker är så intressant är att inte heller Lotta hann avnjuta den eftertraktade frukostbrickan. Då skrattade jag åt det, men efter ett par dar kände jag mig verkligen snuvad på den. Det var fel start liksom, det var inte så det skulle vara.

Jag har aldrig varit orolig för storasyster, inte heller "brytt" mig särskilt om hon varit gnällig. Men när hennes ledsenhet och tårar kommer då brister det för mig, jag får lite småpanik och känner hur det ständigt ökar. Jag brukar be min man att inte låta henne gråta utan att han ska trösta även om det är krokodiltårar. Jag fixar verkligen inte gråten. Kanske är det ett kroppsminne eller så är det så djupt rotat i min depression.

Det där med kroppsminnen tycker jag är häftigt. Jag födde min dotter med enbart två alvedon och en tens som smärtlindring. Men när jag tänker på att lillasyster ska födas och därmed måste ut ur min livmoder, ut ur tryggheten och in i kaosens värld, därmed min värld, så spänner hela jag mig. Jag är livrädd för att lillasyster inte skulle må bra.

Detta ska jag ta upp med min mvc och jag vill också ha en detaljerad förlossningsplan. Den ska vara utformad precis som Lottas fast med mina krav och mina farhågor. Jag har fått för mig att det är bättre att skriva vad jag inte vill än att skriva vad jag vill. Det blir liksom lite mer tydligt då.

Jag läste lite ur faktadelen från boken för min make och han sade: jo men det är klart du har en förlossningsdepression, men sen hade han inga mer reflektioner över det. Jag hade faktiskt hoppats på att få höra något fritt tänkande och kanske få en bekräftelse. Asch jag vet inte.

Nu blir det bingen. Imorgon är det tisdag och det blir en jobbig dag som vanligt.

Kommentera

Publiceras ej