Sen en vecka tillbaka.
Jag skulle vilja säga att allt är toppen. Att jag mår super. Men icke.
Huvudsaken är att jag är här.
Det jag retar mig mest på är att jag verkligen har lärt mig vilka som betyder något för mig. De som inte vänt mig ryggen, de som faktiskt hör av sig även om svaret kan bli negativt.
Det är jobbigt när folk bara drar åt sig öronen och försöker låtsas att de inte vet att jag mår skit.
Syskon, föräldrar, nära vänner som bara låter bli att prata med mig, låter bli att smsa.
Var är ni när jag behöver er som mest?
Jag är här. Hemma. Livs levande. Andas. Och är rätt stabil. Jag kan inte koncentrera mig på mer än en sak, ofta är jag inte närvarande i tankarna. Jag är trött. Jätte trött. Glömsk och stundtals tom.
Men så kommer det en 3.5 åring som säger "Mamma är du frisk nu, du behöver väl inte sova hos doktorn mer?"
Och då kommer jag ihåg varför jag åkte in till psykiatriakuten.
För storasyster och lillasyster.
Maken.
Så då svarar jag snällt.
"Mamma behöver inte åka och sova hos doktorn, mamma är hos doktorn på dagarna och pysslar, precis som du gör på dagis."
Och så får jag det finaste svaret:
"Vad bra mamma, för jag har haft ont i hjärtat när du inte varit hemma"
Det är därför jag åkte in. För att inte lämna mina barn. För att kunna finnas där för dom. För att kunna krama om dom, säga att jag älskar dom och att jag finns här.
Meeen, jag är trött. Orkar max 1.5h i taget med två huliganer själv.
Mina flickor. Som min kärlek har vuxit för er. Framförallt för storasystern, så otroligt skönt att känna så. Att det någonstans ändå finns den där självklara platsen för henne bredvid lillasyster i mitt hjärta.
(Och tack ni som faktislt hör av er. Det betyder aå otroligt mycket för mig, lite extra mycket just nu.)
Kommentera