Jag verkligen verkligen verkligen önskar att jag inte kände såhär. Jag är själv hemma med flickorna ikväll.Allt har gått jättebra fram tills kl 20:00. Pyjamasen sattes på kvart i åtta. Borstade tänderna, läste saga, kramades. Återberättade dagen och berättade vad som händer imorgon. Sedan dess har det varit kaos. Ungen vägrar sova. Jag är i sådant enormt behov av att hon somnar i tid för att inte panikångesten ska släppas loss. Nu är mina känslor överallt och jag önskar att jag inte var mamma till storasyster. Jag önskar jag bara hade lillasyster. Jag orkar inte mer. Jag orkar inte hålla god ton. Far frågade om jag ville komma dit ikväll och jag tackade nej pga att jag kände att jag måste ju fixa detta själv. Jag hatar idag mitt liv. Jag hatar hur illa det har blivit. Jag är så jävla less på den stora och allt trilskande. Enbart när pappan i familjen inte är hemma. Alltid. Jag har verkligen försökt allt. Men det slutar som vanligt. Panikångesten i halsen tårarna som rinner och den höjda rösten som gapar åt ungen att nu banne mig ska du i säng för annars tar jag napparna och stänger dörren.Och som alltid funkar det. Men vafan vilken dålig förälder jag känner mig som. Jag har ju lovat mig själv att jag inte vill somna arg eller förbannad på storasyster. Jag vet så väl hur hon mår av det. Jag vet så väl hur hon känner sig och likförbannat gör jag det.Värdelös, skamsen och besviken är jag på mig själv.
1 kommentarer
jenny
06 Nov 2014 08:55
Hej,
Så hemskt att läsa men jag känner igen mig i måendet ä en om jag inte har barn. Min hjälp fanns i attjag började läsa om bioidentiska hormoner. Är mitt uppe i en egen utredning sedan i somras men dittmående kan följa dig cykliskt. Kolla in mia lundin, kaos i kvinnohjärnan. Mvh jenny
Kommentera