Jag har haft en riktig jobbig november och december laddat fullt med ångest inför lillasyster och framförallt inför storasyster.
Oron över att få uppleva allt igen och oron över att storasyster skulle knuffas än längre ifrån mig har gnagt och gnagt i hjärtat och själen. Därav har det inte blivit så värst mycket bloggande. Men nu ska ni få höra!
Vi var hos överläkaren på förlossningen den 7/1 och då beslutades det att den 14/1 kl 08:00 var vi välkomna till förlossningen för att bli igångsatta. Då var jag i v38+0
14/1 kom och vi var välkomna in, men vi skulle bara undersöka mig för det var fullt både på förlossningen och på bb. Vi fick beskedet att åka hem och vila så var vi välkomna efter lunch.
Sagt och gjort, vi åkte hem och laddade batterierna på oss och sen fick vi komma in.
Först vid kl 15 fick jag en gel och när de undersökte mig sex timmar senare hade ingenting hänt ännu. Då beslutade läkaren att vi skulle avvakta inför natten och inte ge mig någon mer stimulering. Vi skulle sova. Jag sov mellan 23-02:00 och sen mellan 04-06 för jag hade fått regelbunda sammandragningar. När morgonpersonalen kom såslutade allt tvärt och inget visades på ctg:n. Beslut togs att jag skulle få cytotec istället. 1 tablett upplöst i vatten utspridd på 6h. Så kl 10:30 fick jag första 10ml vattenblandning. Vi gick ut på promenad och två timmar senare fick jag ytterligare 10ml. Så fort jag rörde på mig så hade jag regelbunda sammandragningar men vilade jag eller gjorde ctg ayntes det ingenting. Frustrationen var hög. Tillsammans med läkare och barnmorskan beslutade vi att köra dubbel dos. Så 20ml vatten/medicinblandning fick jag. När nattpersonalen kom så hade det fortfarande inte hänt någonting. Hela dagens sammandragningar var bara en latensfas som inte gjorde någon nytta alls. Tappen var bakåtriktad och tre cm lång. Suck! Vi bestämde att fortsätta inför natten med cytotec istället för att sova. Nästa dos fick jag 00; 10 och vid ca 01:20 började det bli jobbigt så då fick jag tens påkopplad. Men jag mådde så illa så jag hoppade in i duschen. I en timmes tid duschade jagi varmt vatten och hade värkar som jag var tvungen att andas igenom. Mitt vatten gick men när barnmorskan undersökte mig sade hon nej fosterhinnan är kvar. Tappen var iaf borta och två cm öppen var jag. Jag började nu få så pass mycket värkar att jag inte kunde slappna av och jag var hur trött som helst. Så jag bad om att flyttas in på förlossningen och vid tre tiden fick jag petidin. Jag fick äntligen vila lite och jag började rätt snart känna att jag ville krysta. Barnundersköterskan kände men jag var bara 5cm öppen. men fosterhinnan var superspänd. 10 min senare bad jag om barnmorskan för jag kunde inte hålla emot. Jag fick inte börja krysta för jag var bara 8-9 cm öppen, men jag fick följa med i värken. Jag bad om att få en varm trasa och mottryck i hela härligheten och när barnmorskan skulle hämta vatten och trasa så sade det PAnG! Mitt vatten sköts ur och träffde väggen 4 m bort. Klart som korvspad var barnmorskans reaktion följt av skratt. Nu kände hon igen och jag var 10 cm öppen. Gör precis som du vill sade hon. Så när jag fick värk så började jag krysta. Jag lyckafes slappna av helt mellan värkarna och det fick jag beröm för. Jag andades oxh fokuserade på värken. Efter fyra/fem värkar var det nära för huvudet var på väg ut. Nu skulle jag hålla emot och andas en värk. Jag gjorde det och så sade barnmorskan att på nästa värk då ja då tar du i tills jag säger till och sen hämtar du ny luft och fortsätter. Det var bara att lyda. Jag tog i och tog i tills jag trodde jag inte kunde mer. Hon bad mig att hämta ny luft och sedan krysta. Hon sade kom med dina händer och jag trodde jag skulle få hålla i henne för att få extra kraft. Men hon lade lillasyster i händerna och bad mig att krysta och dra ut och lägga henne på magen. Jag som i nästan nio månaders tid inte har velat ha upp lillasyster på bröstet kände en sådan stolthet och glädje över att hon var ute och låg på mitt bröst. Vi var bara 5 personer på förlossningsrummet jämtemot storasysters 12. Så det var en stämning som var lugn och avslappnad. När lillasyster låg på bröstet så gnuggade vi tillsammans igång henne och bm förklarade hela tiden hur lillasyster mådde. Pappan fick i lugn och ro klippa navelsträngen och jag kände en lycka och tacksamhet.
05:54 föddes lillasyster den 16/1, dagen då allting startade med min förlossningsdeppression med storasyster fast för två år sedan. 17/1 fyller storasyster 2 år och vilken stolt syster hon är. "Bäla bäs" var det hon pratade om när vi träffades idag.
Jag förstår idag hur kraftigt jag stängde av med storasyster. Maken kan säga minns du att storasyster gjorde såhär på bb eller si. Och hela den tiden, hela den första tiden på 2 månader är borta för mig. Jag minns ingenting alls. Mwr än alla jobbiga känslor.
Lillasyster ligger på mitt bröst och spinner som en nöjd katt. Och jag? Jag känner en lycka över att få vara mamma. Jag känner en glädje och en stolthet. Jag känner det som en revansch!
Jag länner inte bara alla dessa känslor för lillasyster men jag har för första gången riktigt saknat storasyster och när vi träffades idag så kände jag en stolthet över allt slit jag har gjort för att få henne att vara trygg i sig själv.
Jag är en stolt mamma. Inte bara till en liten tjej, utan till en stor tjej också. En stor tjej som börjar få tillbaka sin mamma, tack vare lillasyster.
Mamma älskar er båda och för första gången kn jag säga det med hela min kropp och själ, men framförallt så älskar jag er båda med hela hela mitt hjärta som inte känns lika trasigt.
Kommentera