"Tiden läker alla sår- skitsnack, men sorgen förändras. " Jeanette Bonnier Jag tyckte det var så oerhört skönt och viktigt att få höra någon säga så. Det är precis som jag alltid har känt. Det är ju trots allt 25 år sedan min Mor gick bort. Men ändå sitter jag varje tisdag och gråtet av sorg hos psykologen utan att jag vet varför. Jag gråter över något som kunde ha varit. Jag gråter över någon jag inte känner personligen. Jag har bestämt mig att när jag mår bättre och framförallt när lillasyster är kommen så skall jag och min gudmor åka till ett medium som hon har varit hos tidigare. Jag vågar inte nu, för varje tisdags kväll sitter jag med sammandragningar och var gång jag stressar så blir lillasyster arg och hela livmodern drar ihop sig.Jag vet inte vad jag vill med detta medium, kanske få höra att Mor min är stolt över mig, att hon vakar över mig, att hon finns hos mig alltid. Eller vad tror ni? Någon som har erfarenhet? Det här med tiden stressar mig, det blir liksom en stress för att jag tycker det borde inte påverka mig på detta vis fortfarande. Men nu är det bara såhär. Jag tror också att min mor har blivit för mycket fakta och detta är i sin tur ett försvar för att slippa tänka på det. Varför känner jag mig så ensam i min sorg?Sen finns det alltid någon som ska säga "det finns de som har de så mycket sämre". Varför säger man så för att trösta? Varför får man höra att jag måste vara tacksam här och nu? Varför måste mina bekymmer bagatelliseras? Jag är så trött på det. Eller ifrågasättandet, är du verkligen så sjuk? Bara för att det inte syns betyder det ju inte att jag mår bra. Jag har bättre dagar och jag har sämre dagar. Ibland har jag dagar jag önskade att jag inte fanns. Jag älskar min lilla familj och jag skulle inte vilja lämna dom, men jag skulle vilja lämna mitt egna helvete. Jag vill vara en frisk person, jag vill vara en person med ork och energi och massa glädje. Jag vill också kunna säga att jag älskar mammalivet, jag vill också kunna säga att jag älskar mitt liv. Om så bara för en dag. Jag vill ha bekräftelse på att jag får må skit. Att få önska man inte fanns i detta skick, att få önska att alla bekymmer var bearbetade och att jag kunde glädjas åt små små saker.Bara att ha ork att vabba vill jag ha. Jag vill inte känna att jag mår psykiskt dåligt när vår dotter är sjuk, inte för att hon är sjuk utan för att min energi räcker inte åt att hon ska vara beroende av mig. Jag vet att jag är en bra mamma, men mitt känsloregister kan inte erkänna det. Det blir bättre med tiden och jag är tacksam. Jag är bara fruktansvärt rädd att det ska bli värre eller att detta har skadat min och vår dotters grundläggande relation. Har jag redan förstört för oss? Tiden får utvisa och förhoppningsvis så ändras min sorg och oro till en sorg som är mer lätthanterlig. En sorg som inte tynger ner mitt hjärta.
Kommentera